Hej

Vi läser Carina Rydbergs Den högsta kasten och vi känner det i huden. Vi läser Ing-Marie Erikssons Märit, den enda svenska roman som fällts för förtal. Vi känner: det kunde vara jag. Vi känner oss straffade och det glittrar i våra ögon. Vi läser Maja Lundgren och Karolina Ramqvist och vi känner att detta är viktigt, detta är tungt, girl. Vi läser medan vi skriver. Vi råkar plagiera. Vi råkar skriva exakt vad som händer. Det blir alldeles obegripligt. Så som en verklighet. Vi känner skammen pirra i köttet. Vi älskar skammen. Vi skriver och våra familjer säger upp bekantskapen. Det sades under hundratals år att kvinnor kan bara skriva det självbiografiska, dom saknar förmåga till fantasi, till det allmängiltiga. Det har sagts att detta är lögn och förnedring. Vi vill omfamna faktum och fördomar. Vi vill bara skriva om oss själva. Vi vill skriva liv. Vi gör litteratur som är mer litteratur än någon annan, mer än litteratur. Vi tror att kvinnor skriver om sig själva pga det är det bästa. Vi tror på livet. Vi tror på sanningen. Detta har hänt. En sann fiktion. Vi skriver om det pinsamma, om hämnden, vi lämnar ut, vi skriver in på bara huden. Det som ristas fram på kroppen. Textkroppen. Det är bara material. Vi gör inget annat än skriver. Det finns inget som kan stoppa oss. Vi brinner och bränner, alla broar, ingen vill längre vara vår vän. Vi bryr oss inte för vi kan skriva. Detta är sant. Allt är sant. Detta är allt.